Idag är en dag då jag saknar, minns och är rädd för framtiden. Jag hittade nämligen fram en låt som liksom tillhörde "min" första häst, Melissa. Och den har spelats ca 10 gånger idag, vid frukosten, på hästryggen, på cykeln och så nu. När jag hör den så börjar jag känna. Tårarna tränger sig på i ögonen och det bildas en klump i halsen. Men vad känner jag? Om 3 dagar är det 4 år sedan Melissa lämnade jorden, det är inte så att jag tänker på henne varje dag längre. Tiden läker alla sår så att säga.

 

Men jag minns och jag saknar just idag, jag saknar allt vi var. Jag saknar att vara 14 år och att känna att hela världens krestar runt Melissa. Hon har satt djupa avtryck i mitt liv. Hon var väl också anledningen till att jag valde att ta chansen att fortsätta kämpa med Divan.

 

Apropå Divan. Den stora, skruttiga, underbara och tokiga fuxen som nu äger en stor del av mitt hjärta. Hon är 24 år, hon blir inte yngre. Folk säger att man aldrig ska sluta kämpa, aldrig sluta drömma. Men hur lätt är det att skaffa mål och drömmar tillsammans med någon som man vet aldrig kommer, trots hennes envishet, klara av det igen. När de tankarna kommer upp, känns det som att få en stor smäll i ansiktet. Trots det fortsätter jag. Jag gör schemat att följa, planerar och kämpar dag ut och dag in. Hennes saker är alltid rena, benen lindade och man har fått höra många gånger att hon är en av de glansigaste hästarna i stallet. Det är ingen slump som ligger bakom det, det är kärlek. Kärlek från mig. 

 

Nu forsar tårarna ner. Men jag måste fortsätta skriva, måste få rensa min tankar och känslor. Jag har insett hur mycket av hela mig jag lagt ner på dessa två hästar. Som 14 åring var det inte lätt när ens enda betydelse i livet slets i från än. Men jag skulle inte säga att nu, som 19 åring och med andra viktiga huvudpersoner i mitt liv, att det känns lättare. Tanken på dagen Divan lämnar mig, dessutom utan någon att kämpa vidare för, som Melissa gav mig, gör mig rädd.

 

Jag har levt med och för hästar sedan jag var 7 år. Jag har alltid vart den som fäster mig och tror "förevigt" tillsammans med de stora, underbara, djuren. Helhjärtat eller inte alls. Pelle, som är Alwas häst som jag rider just nu då hon är bortrest, fick mig just idag att förstå, att det är verkligen allt eller inget som gäller för mig. Jag kom på mig själv med att hålla honom på avstånd för att jag vet att det bara är över en veckastid och inte alls vara så engagerad som när det gäller Divan. Han fick mig att inse att när Divan lämnar mig, lämnar jag ridsporten och de djur som jag spenderat i princip hela mitt liv med. Jag kommer aldrig kunna vara medryttare eller liknande igen som jag var som yngre. Och egen häst är inget alternativ. 

 

Det är det som gör ont. Att inse att en så stor del av ens liv, och som har vart mitt liv i så många år börjar gå mot sina sista kapitel. Att jag i framtiden kommer släppas ut i ett helt nytt liv, ett liv där ordet häst inte står före tjej.

 Melissas låt hittar ni här. ♥

Divan är en häst som helst av allt bara vill stå stilla, äta och få uppmärksamhet. Att springa i onödan är det inte värt, t.ex. i hagen när de andra hästarna kommer i full galopp för att de vill komma in så kommer Divan lunkandes långt bort, ibland tar hon några få trav steg i början innan hon inser att det inte är någon idé att springa, hon får ju komma in ändå. ;) 

 

Men det är förstås lite jobbigt att rida en sådan häst, som inte har större lust att gå framåt. Det ger inte mycket att försöka driva henne framåt med skänklarna, då får man driva exakt hela tiden, vilket inte blir roligt för någon av oss. Så för att få henne att lyssna mer framåt och vilja öka farten så är det en del att tänka på.

 

Först och främst hjälper de inte att skänkla för kung och fosterland, utan de enklaste sättet är att trycka/gnugga med skänklarna, typ som att man kittlar henne på magen, då ökar hon oftast. Men sedan är det även självklart att hon inte håller den önskade hastigheten en längre stund, men det som då är viktigt är att inte sitta och mana på henne hela tiden. Utan när hon går framåt, låt henne gå, ostört. Så fort hon sänker farten igen, ja då "puttar" man på. Som en gunga ungefär kan man tänka sig, när gungan gungar så snabbt man vill så gör man inget, men börjar det gå för långsamt ja då puttar man på och sedan låter man den vara igen. Så får man tänka med hästar också. 

 

Det som är viktigast är ändå beröm, nu när jag sätter igång henne igen så är jag jätte nogrann med just beröm. Det ska löna sig att gå framåt, det ska vara roligt och hon ska känna att hon gör rätt! Många bara skänklar och skänklar, för hästen ska ju gå framåt. Men det är inte riktigt en långsiktig lösning. Nu när vi bara skrittar vill jag att hon ska skritta i ett friskt och raskt tempo, vilket hon inte alltid håller med om. Så när jag ber henne öka, så börjar hon trava ibland istället för att skritta snabbare då det är enklast för henne. Och just nu, i detta stadium, är det då jag berömmer som mest! Varför? Jo för att jag ber henne öka och hon svarar med att öka till trav, alltså ännu snabbare än vad jag bett om. Men det betyder att hon har lyssnat på vad jag ville samtidigt som hon frivilligt bjudit ännu mer framåt! 

 

En sak som är lite klurig är att jag förut brukat först sakta ner henne när hon börjat trava och sedan berömt, men vad berömmer jag då? Precis, att sänka farten. Så nu är det noga med att tänka på att fast jag ber henne att skritta ännu snabbare och hon börjar trava, så måste jag ösa på med beröm när hon travar, och sedan kan jag be henne sakta ner. För det är då jag uppmuntrar framåtbjudning, hänger ni med? Tillslut förstår hästarna vad de får beröm för och ökar betydligt enklare farten, även de mest bekvämaste hästarna!

Hoppas ni förstod hur jag tänker, lite luddigt inlägg kanske. Men det är så här jag jobbar med Divan just nu!